Sara: Mellanmjölkssverige har sagt sitt!
Låt oss ta några minuter till att reflektera över gårdagens deltävling. Tydligen var resultatet chockerande och något som alla twitter-tyckare skulle ”rasa” över. Jag själv, å andra sidan, rycker mest på axlarna och tycker att resultatet känns ganska logiskt om man kan hur svenska folket brukar rösta.
Det är nämligen inte alls så upprörande eller konstigt att State of Drama springer hela vägen till Friends Arena med sin nickelback-rock eller att Janet Leon hamnade på en snörplig femteplats. Det är så det brukar se ut i den här tävlingen.
Eddie Razaz låt kan kategoriseras in i kategorin ”Snygg kille som dansar och sjunger bra och har ett dansbreak och massa körer på backtracket” – låt. Vi har överösts med sådana låtar de senaste åren. Eric Saade, Danny Saucedo, David Lindgren och nu senast Anton Ewald. Svenska folket är ett lagomfolk. De gillar när det kommer nytt men det får inte överdrivas. Vi tröttnar ganska fort. Jag själv anser att det är ganska tydligt med Lindgren som fick en finalplats, Ewald som fick en AC-plats och Razaz (som nog faktiskt hade den bästa låten i kategorin) åkte ut. Tråkigt för Razaz men inte speciellt förvånande.
Att Elin Petersson hamnade på en oförtjänt sistaplats i deltävlingen var ungefär lika förvånande som att Sean Banan gick till final förra veckan. Inte alls med andra ord. Synd på en mysig låt och fantastisk röst.
Så kommer vi då till Ravaillacz som knep en finalplats framför ögonen på Janet Leon och sedan säger till kvällstidningarna att de ”skäms” över att ha snott finalplatsen för ungdomarna. Ja, vad ska man säga? Jag tyckte att Ravaillacz var roliga. Jag skrattade hemma i tv-soffan. Att jämföra låten med värsta schlagern, som många gjort, tycker jag är ganska taskigt mot VS som ligger ohotad på sin plats som varje schlagernörds kamplåt. Killarna (jag vägrar kalla dem gubbar!) gjorde en rolig låt med glimten i ögat och det stack ut. Jag tippade dem till final tidigt i tävlingen och se så rätt jag hade!
Att Amanda Fondell endast hamnade på en sjundeplats verkade vara en av de sakerna som twitter-tyckarna retade sig mest på. Amandas låt var det inget fel på heller, även om jag aldrig fastnade för den men den var ju alldeles för svååååår för svenska folket. Det var för konstigt. Inte på ett ”Caroline af Ugglas-konstig” sätt utan mer på ett ”Jag är creddig och mörk och spelas bara på P3″ sätt. Den gruppen svenskar som gillar det tittar inte på melodifestivalen och skulle de göra det så skulle de ändå inte vara tillräckligt många för att rösta någon vidare. ”Men Loreen var ju också konstig” tänker ni säkert nu. Jo, det var, och är, hon. Men hon hade en i sammanhanget enkel låt som vägde upp det hela.
Martin Rolinski körde 80-tal och yoghurtkupp och jag ska erkänna att jag är lite förvånad över att det faktiskt funkade. Han gjorde sin grej, det lät bra. Såg lite kul ut och slank vidare till Andra Chansen utan att riktigt ha upprört någon. Han vara bara där.
Jag älskade Caroline af Ugglas låt. Mer än jag någonsin trodde jag skulle göra faktiskt. Att hon inte gick till final förvånade mig lite faktiskt men att hon skulle vidare kändes ganska självklart. Sedan 2009 har hon lyckats gå från ”konstig” till folkkär vilket jag tycker är så himla fint.
Jag tror jag låter min tweet tala för sig själv här.
Så har vi nickelback-rockarna i State of Drama. Jag ska erkänna att jag gick och poppade popcorn när de körde så jag såg inte mycket av numret. Jag har så oerhört svårt för Nickelback-rocken som övriga Sverige älskar. Att de gick till final är ju dock föga förvånande just eftersom svenska folket älskar sånt här mellanmjölksrock. Kommer antagligen hamna i mitten i finalen.
Sist ut har vi stackars favorittippade Janet Leon som inte gick vidare någonstans utan slogs ut av Ravaillacz. Visst kan tjejen sjunga och visst var låten bra men det skrek ju Love Generation 2.0 över allting. Låten, numret, tjejerna. Allt! Och har inte Love Generation lyckats så betvivlade jag att Janet skulle göra det. Det är börjar bli ganska tydlgit att svenska folket inte gillar när det blir för polerad. När det känns för mycket som en produkt. Vi kan gå tillbaka till i mitten på 2000-talet och hitta hur många tjejer som helst som inte nått final för att det var för polerad. För bra. Velvet (2008, 2009), Hanna Lindblad (2010, 2012), Love Generation (2011, 2012), Charlotte Perrelli (2012), Elin Lanto (2007), Jenny Silver (2011), Shirley’s Angels (2011). Ja, ni fattar. Listan kan göras lång. Janet kan dock vara lycklig över att ha en låt som kommer spelas på klubbarna under våren och sommaren och som vi kommer spy på i oktober för att den spelats så mycket på radio. Det är alltså inget fel på låten. Det var liksom för bra.
Vad tycker ni? Tycker ni jag är ute och cyklar?




